Riddarhyttan är ingen öde ö
Pia romantiserade ursprungskulturer. Pratade om språk som saknade substantiv. Till exempel ett indianskt i nordvästra Amerika. Orsaken till att de saknade substantiv var att de ständigt var i rörelse. En man som arbetade till sjöss satte inte särskilt mycket hopp till att vi skulle kunna lösa våra problem genom att hämta inspiration från andra kulturer. De flesta kulturer byggde på någon slags gudstro, de flesta folk var slavar. Och indianerna, deras kultur finns väl knappt kvar. Dom har ju mikrovågsugnar och sånt nu, sa han. Jag tyckte det var rätt härligt att höra hans totala sågning. Det lyste igenom att Pia var kritisk till teknisk utveckling och vårt storskaliga moderna system. Det lät nästan som att hon förordade att gå tillbaka till självhushållning. Hon talade om ett samhälle där man odlar sin egen potatis. Hon ville inte ha någon diskmaskin, jag tror hon sa att det var energislöseri.
Jag frågade henne om hon trodde att miljöproblemen kunde lösas inom det kapitalistiska systemet genom teknikutveckling. Hon svarade först tvärsäkert nej. Det skulle ta för lång tid att bromsa det som nu är i utveckling, det hade något att göra med en exponentiell utveckling, jag fattade inte riktigt. Sedan moraliserade hon ett tag kring kapitalismen och sa att ett miljövänligt samhälle inte nödvändigtvis är ett människovänligt samhälle. Jag påpekade att hon gled ifrån själva frågan. Hon stannade upp och sa att miljön kanske skulle kunna räddas inom det kapitalistiska systemet. Någon i publiken ville göra en distinktion mellan industrialism och kapitalism.
Pia gav mig en broschyr om den ekofilosofiska utbildningen på Karlstad universitet. Jag tänkte att jag skulle kunna tänka mig att gå med i vilken sekt som helst. Bara jag får känna mig hel och att jag får känna mig älskad. Jag tvekade lite inför att bo i Karlstad, men Pia sa att det fanns distansstudier. Pia hade varit på Motståndsfestivalen sedan i torsdags och sa att de flesta besökare uppträdde själva på ett eller annat sätt och att man gick på varandras grejer. Lät lite som rundgång i systemet, och hon höll med, men verkade ändå trivas. Jag åt fisksoppa och fick kladdkaka och kaffe till dessert. Sen gick jag in i samma tält som jag varit i tidigare. Var inte speciellt peppad på Workshop med Demokratiskt Alternativ men tänkte att jag inte hade något bättre för mig. Ännu färre i publiken. Typ fem pers. Jag hade som sagt inga förväntningar, men jag trivdes allt bättre i de här människornas sällskap. De två arrangörerna från DA hade en väldigt ödmjuk och öppen attityd. Samma med Nanna från Teaterkunst i Köpenhamn och en musiker från ett rockband, glömt vilket ... Nanna pratade om att hon tyckte att de demokratiska strukturerna borde kunna skiftas beroende på vilken period som en person är i livet. Till exempel om man har barn så borde man kunna delta fast på ett annat sätt. Långhåriga killen från Sandviken berättade om en internatskola i England som stiftade sina egna lagar. De hade stormöten där de röstade fram lagar efter behov. Med jämna mellanrum avskaffades alla lagar och man omprövade alltihopa. Vi tyckte alla på workshopen att det var en bra modell och vi bestämde att vi skulle ha tidsbegränsade lagar.
Jag kommer just nu inte ihåg allt som Nanna sa men jag tycker att det var väldigt spännande att höra henne tala. Hon var klok, helt klart. Hon sa att danskar inte var lika benägna som svenskar att avstå sin egen frihet. I Danmark fortsätter man att röka trots att man inte bara skadar sig själv utan även människor i sin omgivning. Hon hade någon idé om det där, jag minns inte riktigt, jag tror det var kopplat till folktäthet. Jag frågade om ordet odansk existerade och det gjorde det. Det betydde att man trotsade jantelagen. Uttrycket "Typiskt danskt" existerade också. Det kunde betyda lite olika saker. Sen fanns det något som hette "Paerdanskt" eller nåt sånt. Då var det ultradanskt. Emanuel från Teatermaskinen dök upp och sa att nu var det dags att avsluta enligt programmet. Efter överläggningar fick vi dispens att fortsätta. Jag förklarade att jag skulle presentera min bok direkt efteråt. För min del var det inget problem att vi kortade ner pausen. Vi var liksom ett schysst gäng. Jag hoppades att dom skulle vara snälla och stanna och lyssna på mig. Det gjorde dom också. Det var ändå komiskt liten publik. Jag fick invänta Nannas rökpaus. Då ringde en präst på min mobil och undrade om jag vill delta i ett samtal i kyrkan efter en predikan. Jag blev rätt överrumplad, mumlade lite, sa att jag inte hade tid att prata men att han gärna fick återkomma nästa dag. Publiken var liten, men det fanns någon slags atmosfär och stämning i luften. Koncentration. Nanna gillade mitt projekt, hon tyckte det var sympatiskt. Ställde många intressanta frågor. Till exempel funderade hon på hur de intervjuade ställde sig till att vara i en sådan här kontext, alltså i en och samma bok. Hon undrade också hur det påverkade människors syn på mig att jag skrev om människor som befann sig utanför etablissemanget och inte var riktigt rumsrena. Blev jag mindre rumsren?
Lyssnade därefter på Ande Somby, en same från Tromsö universitet som talade om ursprungsfolkens miljösyn och egna upplevelser av hur den samiska kulturen trängts undan. Han sa att han gärna åkte skoter, men att man skulle tänka på andarna när man använde ny teknik, man skulle till exempel undvika att använda maskiner som låter väldigt mycket. Flera medlemmar i Teatermaskinen var väldigt pessimistiska när det gällde det rådande systemet. Domedragsprofeterna avlöste varandra. Det var nästan sektvarning. Skulle vi begå kollektivt självmord här ute under kvällen? Emanuel sa det där klassiska om att vi sitter i en buss som kör väldigt fort mot ett stup och det är för kort tid för att hinna stanna bussen. Vi måste kasta oss ut och gå från platsen. Jag hade lust att fråga: Hur vet du att det är försent att stoppa bussen? Det kan han ju rimligen inte veta. Jag tyckte ändå att det var en väldigt spännande debatt. Många kunniga och engagerade röster, olika perspektiv. Till och med en tjej från MST, jordlösas rörelse i Brasilien yttrade sig via tolk. Hon beskrev det som att hennes folk hade det lika dåligt som djuren, att man måste kämpa för människornas rättigheter. Hon gav lite perspektiv, i Brasilien handlar kampen om överlevnad här och nu. Ande var optimistisk. Han nämnde exemplet Vysotskij. Vispoeten som skrev sina satiriska och Sovjetkritiska sånger och kunde inspirera en motståndsrörelse. Alla människor har enorma resurser, inget system kan helt kuva en människa, menade han.
En tjej från Uppsala berättade om European Social Forum som äger rum i Malmö 17-21 september. Hon började att presentera sig själv och bakgrunden till hennes politiska engagemang. Hon nämnde bland annat att hon blivit knäckt av sitt jobb och slutat och blivit volontär i Hawaii. Det hade hänt något på den där ön som gett henne kraft.
Just nu tänker jag att jag skulle vilja åka till Hawaii. Och så tänker jag att jag ska mejla till Nanna (jag hittade hennes e-postadress på Teaterkunst.dk). Men först ska jag gå och lägga mig och sova.
Sjuk läkare
I lördags åt jag middag hos N. Jag såg verkligen fram emot middagen. Det är alltid trevligt att träffa N. Problemet den här kvällen var att han hade bjudit in sin bästa vän och läkarkollega som bor i närheten. Han uppträdde arrogant och stöddigt mot hela sällskapet. Han verkade på något sätt empatiskt störd. Han avbröt för att han hittat något ovidkommande faktafel just som en person skulle berätta något utlämnande om sin sjukdom. Jag försökte ta upp ämnet "bemötande" med honom. Eftersom jag arbetat i landstinget i två år vet jag att det här är ett ämne som diskuteras alltmer på ledningsnivå. Han var inte särskilt intresserad. För honom var det ett mysterium hur människor kunde reagera så olika på samma sjukdom. Han verkade inte alls ha tagit in den mentala eller själsliga delen när det gällde tillfrisknandet. Han talade om att alla patienter ville använda sin sjukdom till något. Alla som hade möjlighet ville givetvis bli sjukskrivna och slippa jobba.
Han beskrev sig själv som om om han vore utsatt för patienternas förtryck. Som om patienterna fått för mycket makt. De hade för mycket kunskap, de ställde för många frågor. Han hade en kall människosyn. Men när det kom till han och hans kollegors arbetsbörda då verkade han söka efter andra människors empati och förståelse. Han sa att läkarna var den yrkesgrupp med den lägsta medellivslängden. Jag tyckte det verkade helt orimligt.
- Menar du verkligen det?
- Ja, det kanske låter konstigt eftersom vi jobbar med att få människor friska.
- Jag trodde att lastbilschaufförer hade lägst medellivslängd. Menar du att ni dör tidigare än dem?
- Ja, eftersom vi har lägst medellivslängd så gör vi ju det.
Hans månadslön på 70 000 kronor var inte hög. Läkarlönen hade varit högre under provinsialläkarens tid på 50-talet med den tidens penningvärde. Dessutom hade han ju studerat i många år och förlorat inkomst. Därför var det bättre att använda begreppet livslön när man talade om läkarnas inkomst. Livslönen var betydligt lägre än månadslönen. Det här fenomenet med förlorad inkomst under studieperioden kan ju rimligen inte enbart gälla läkare, invände jag. Han lyssnade inte särskilt noga. Senare fick jag veta att N som är ST-läkare har 60 000 kronor i månaden. Jag sa till den här mannen att det är väl en ganska hyffsad studieinkomst. Jag pekade på huset och sa att N kan ju leva ett drägligt liv i alla fall. Då blev han helt galen. Han sa att det var ju inte N som ägde huset. Det var ju bankens hus. Det handlade ju bara om att N hade ett fast jobb och kunde gå till banken och få ett lån. Han påstod att jag led av en massa föreställningar. Jag antar att han menade att jag hade föreställningar om läkarkåren. Det där med föreställningar hade varit lite av en käpphäst för honom under kvällen. Han sa att han var intresserad av just det här med föreställningar. Hans patienter led av väldigt mycket föreställningar. Han tyckte även att jag led av en mängd föreställningar. Till exempel när jag påstod att uttrycket "Typiskt svenskt" hade en negativ laddning. Då sa han att jag lade in mina egna värderingar och föreställningar i begreppet. När han använde uttrycket "Typiskt svenskt" så var det helt neutralt. Alla människor använder uttrycket "Typiskt svenskt" på sitt eget sätt. Under den följande halvtimmen använde han nämnda uttryck vid fyra tillfällen och varje gång handlade det om något negativt. Givetvis påpekade jag detta för honom och hjälpte honom att hålla räkningen.
När han nu påstod att jag led av föreställningar när jag sa att N hade råd att bo i en villa fick jag ett utbrott. Jag klappade honom hårt på axeln och skrek till honom att han uppträdde som en diktator som hävdade att alla andra led av olika föreställningar. Sen var jag lite sarkastisk mot honom och sa att han var väl den enda i den här världen som inte hade några föreställningar, den enda som var objektiv.
Jag kände att klassamhället var väldigt närvarande under den här kvällen. Inte bara det att löneskillnaderna runt bordet var ofantliga. Jag kände också att han förtryckte människor genom sitt sätt att konversera. Han utnyttjade sin status och sin verbala förmåga maximalt för att trycka ned människor. Det var verkligen olustigt att se. Det var ovidkommande att han vid några enstaka tillfällen kanske hade rätt i sak.
Det var väldigt synd om värden N. Han drog sig undan i köket, han ville inte vara med när vi bråkade. Innan vi tog farväl talade vi kortfattat om sånt som vänner borde tala om. Sådant som hur man mår, vad man ska göra på semestern, vad man har för framtidsplaner. Det personliga samtalet kom i skymundan för någon slags pseudodiskussion. Det är svårt att veta vad allt handlade om egentligen. Varför var den där mannen så stingslig? Ville han ha vår gemensamma vän N. för sig själv? Det är mycket möjligt att det är så banalt.
Vi ses i Riddarhyttan!
Anders Olsson från Teatermaskinen intervjuad i Fagersta-Posten idag inför Motståndsfestivalen som äger rum i Riddarhyttan 27-30/8
"Jag vill spela för att glömma att jag själv finns till"
Det var härligt att se Kjell Höglund. Han gjorde en väldigt inspirerad spelning trots att han nyligen ramlat och skadat sig.
Han satt ner och höll i sånghäftet istället för en gitarr och kompades i vanlig ordning av Johan Johansson. Den senare avslöjade efter konserten att bekantskapskretsen varit orolig för Kjells hälsa på sista tiden. Det kändes som att den här korta spelningen var på liv och död. Som att Kjell var mer levande just för att han kände sig döende, eller kanske var han hög på medicin? Det var i alla fall underbart att höra hans mellansnack. Till exempel när han kommenterade låten om det österrikiska köket.
- Vilken idiotlåt! Jag hoppas inte att det är jag som har skrivit den.
När Kjell hade sjungit Jag hör hur dom ligger med varandra berättade han att den låten till skillnad från merparten av låtarna är baserad på en verklig händelse. Strax följde en fantastisk anekdot om nämnda sång. Efter en konsert hade någon kommit fram till Kjell och sagt att hon kände tjejen som det handlade om och att den tjejen kände sig stolt över att ha blivit tillägnad den här låten.
- Och hur är det med låten om det österrikiska köket? Är det självupplevt? ropade någon.
Kjell sökte med blicken ner mot publiken och såg nästan galen ut när han svarade:
- Nej, men det kan vara en profetia!
När han avfyrat klassikern Man vänjer sig och gått av scenen applåderade hela Ögir och ropade på extranummer. Strax kom Johan Johansson in på scenen och sa att Kjell hälsar och tackar så mycket men att han inte orkar spela mer.
Spelmannen
Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.
Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek
och fin.
Ni får inte ge mig bannor eller kalla mig för lat,
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för
mat.
Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått
ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min
fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.
Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er
säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min
sträng.
Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som
besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens
skum,
mina basar skola ropa djupt ur människosjälens rum.
Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har
gått av,
den brast i en skälvning på bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång -
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en
gång.
Nina Ramsby gjuter nytt liv i gamla visor
Min idol Kajsa Grytt var däremot en besvikelse, men jag tror inte att det var hennes fel, det handlade mer om själva inramningen. Det sorlade under hela konserten och Kajsa lyckades inte fånga publikens uppmärksamhet. Det kändes tråkigt, jag har alltid tänkt att Kajsa borde passa på Ögir. Men jag skulle säga att de där förutsättningarna var rätt svåra, att liksom ha en majoritet av publiken som sitter och snackar och dricker öl en bit bort. Vi som satt längst fram fick i alla fall möjlighet att höra flera låtar från Kajsas två senaste kritikerrosade album Är vi på väg hem? (2003) och Brott och straff (2006) samt även en gammal Tant Strul-klassiker. Kajsa sa: "Ni här framme verkar vara Tant Strul-fans, vilken väljer ni av Dunkar varmt, Romeo och Diskerskan och ..."
Omgående ropade jag "Romeo och Diskerskan", och strax visade det sig att jag fick igenom min vilja. Istället för att lyssna på Lasse Tennander stod jag i puben och hängde och funderade på om jag skulle gå fram till Kajsa och prata om konserten. Men jag vågade inte. Det är så känsligt det där med att prata med en idol. Det kan bli så fel. Jag hörde i alla fall att hon pratade om ämnet publikkontakt med Dan Viktor som skulle uppträda senare. Han sa nåt om att folk kan se helt nollställda ut och ändå efteråt säga att dom varit djupt tagna. Eller så kan dom dansa vilt och efteråt säljer man inte en enda skiva.
Jag lyssnade förresten inte på Dan Viktor. Hans musik kanske är svängig men den berör mig inte alls. Gick ut när Per Persson avslutade kvällen. Jag har inte lyssnat på Perssons Pack mer än det som spelats i radion men jag kände att det här var både svängigt, originellt och underfundigt. Precis som under Olle Ljungströms klassiska framträdande på Ögir våren 2005, så avslutade Per Persson konserten genom att stiga ned från scenen och dansa med en kvinna i publiken.
För övrigt så verkar journalisterna inte riktigt ha fattat poängen med brottaren Ara Abrahamians demonstration mot fusket och korruptionen. Dom gör en nyhet av att han förlorar bronsmedaljen när dom borde göra en nyhet av att han följer sitt hjärta. Han har redan vunnit, och han borde hyllas som den hjälte han är.
Ny dag, nya tjänstefel
(Upphittat dokument)
Det ska inte gå en dag utan att man ska känna att man gjort något tjänstefel:
Latat sig.
Tänkt onda tankar om chefen.
Tänkt onda tankar om kolleger.
Tänkt lystna tankar om kolleger.
(Tänker man lystna tankar om chefen är det inte tjänstefel, det är snarare ett fall för en bra optiker)
Tänkt onda tankar i största allmänhet.
Tänkt lystna tankar i största allmänhet.
Druckit kaffe.
Skrivit en massa mail som inte haft med tjänsten att göra ett dugg.
Spekulerat i artiklar.
Varit lite så där lagom vårdslös med citat, inte så att den intervjuade kan klaga, men man har ju snitsat till så det ser bättre ut i tryck.
Stått och slappat och slängt käft med kolleger...
... och hindrat dem i deras viktiga tjänstgöring...
... som man stört ytterligare genom att lura i dem kaffe.
Tagit en lång lunch.
Gått några ärenden på lunchen...
... och kanske en långpromenad...
... eller suttit och joddlat på en parkbänk...
... eller gått en sväng om systemet...
... och s e n suttit och joddlat på en parkbänk.
Åtlytt givna order med största möjliga letargi.
Gjort sitt bästa för att spräcka givna kolljobb.
Dragit benen efter sig.
Kommit igång med skrivandet betydligt senare än vad man egentligen kunde ha gjort.
Läst en god bok.
Till synes suttit försjunken i viktigt arbete när man i själva verket kollat sitt kontosaldo.
Suttit och skrivit en massa meningslösa listor.
... ja just det...
Höst
Ikväll ringde Azad Najjar, en vän som arbetar som läkare på urologen på Centrallasarettet i Västerås. Vi har inte haft kontakt på ungefär ett år, jag minns att vi sågs på Pizza Hut i Västerås en kväll förra sommaren. Azad Najjar och jag lärde känna varandra när jag jobbade som redaktör för landstingets personaltidning. Jag följde hans forskning kring att framställa ett mekaniskt hjärta - det så kallade aroshjärtat. Vi åkte på föredrag i Stockholm tillsammans och jag skrev en artikel till personaltidningen vid ett tillfälle. Det hände att vi lunchade på Restaurang Höjdpunkten på Centrallasarettet och vår relation utvecklades mer och mer till vänskap, han var intresserad av att höra vad jag gjorde och läste en del som jag skrivit. Vi fann att vi hade något gemensamt trots att vi hade olika intressen och yrken. Det gemensamma var att vi försökte att driva egna projekt och idéer vid sidan om våra lönearbeten.
Azad Najjar hade en vän på besök som han ville sammanföra med mig. Det gällde något skrivprojekt. Strax var vi igång med att leta i kalendrarna efter ett datum då vi kunde ses. Jag betonade att mötet måste vara förutsättningslöst. Jag ville inte binda upp mig vid något eller skapa några förväntningar. Azad Najjar förstod.
- Absolut, vi får se vart det leder. Kanske leder det inte till något, kanske dricker vi bara öl och umgås, sa han.
När samtalet var över tänkte jag på att det dykt upp flera olika förslag de senaste dagarna. Igår ringde en bibliotekarie och frågade om jag ville hålla föredrag för högstadieungdomar. I förra veckan träffade jag en lokal poet som är på väg att ge ut en diktsamling. Han undrar om jag vill läsa något i samband med hans releasefest. Ännu är inget datum spikat, men jag har sagt att jag är positiv till idén. Dessutom skissar TW på ny helkväll på Ögir i oktober. Han undrar om jag vill framföra någon text och jag tänker att det skulle vara kul och inspirerande att få tillfälle att läsa något nyskrivet.
Jag är glad att människor hör av sig med olika erbjudanden men jag känner mig samtidigt helt oförberedd när de talar om hösten. Allvarligt talat, jag vet inte vad jag ska ta mig till med hösten.
Dokumentarismen
"Genrens aktualitet på 60-talet i västvärlden hänger ihop med socialismens plötsliga inbrytning i alla intellektuella kretsar. Karaktäristiskt är det just att dokumentarismen snarare är en hållning till världen och det skrivna. Det visar sig genom att den går tvärs genom de traditionella genrerna, lyrik, roman, drama och skapar nya blandformer, aktualiserar användandet av personliga anteckningar, dagböcker, brev, bekännelser, jagskildringar (...) För att vara en rapport skall stoffet bestå av personliga vittnesmål om samhällsutvecklingen, representativa och utan inblandning av författarpersonligheten. Stoffet skall dessutom vara politiskt slagkraftigt och ge "alternativ" information (...) I snävaste mening kan rapportgenren definieras genom dess användande av den nya tekniska apparatur som bandspelaren innebär. Därmed får den mänskliga rösten i boken en ny autenticitet"
Så lyder en av många definitioner av dokumentarismen i Cecilia Grönbergs och Jonas (J) Magnussons bok Omkopplingar (2006) som jag suttit och läst idag.
Exempel på dokumentarism i Sverige: Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by (1963), Sara Lidmans Gruva (1968), Sture Källbergs Rapport från medelsvensk stad: Västerås (1969) och Hans-Axel Holms Rapport från Neustadt, DDR (1969).
Bland dessa verk är jag mest nyfiken på att läsa Sara Lidmans bok Gruva. Tänker att jag ska låna den på biblioteket någon av de närmaste dagarna. Boken bygger på bandade samtal med gruvarbetare på LKAB. Följande citat ur Gruva finns i Omkopplingar:
"Det stora felet är att arbetaren av idag inte vill erkänna sig som arbetare, inte vill göra gemensam sak med världens arbetarklass. Utan han drömmer ofta en av två drömmar. Den ena är att vinna på lotteri. Den andra är att bli etablerad som dom där som trycker ner arbetarna. Att lyckas som individ - det är målet. Vilket missförstånd ..."
Livet är inte det värsta man har - del 2
Saxat ur Staffan Anderssons recension i VLT idag:
"Magnus Gustafson håller föredömligt låg profil. Han ställer följsamma frågor och låter de som han intervjuar "sköta snacket". Och vilka historier han och läsarna får höra. Jag sträckläser boken som om det vore en spänningsroman (...) Welcome to Sweden är till och med så viktig att jag överväger att använda det högtidliga ordet kulturgärning."
På luffen - med eller utan rollator
Hörde att det var någon som skramlade i trapphuset, misstänkte att det var grannen som kom med sina kryckor och sin rollator. Och mycket riktigt, strax ringde det på dörren. Han var solbränd och verkade vara på gott humör, sa att han varit på utflykt med en vän. Han tog fram en liten akvarell som föreställde en väg, några industrier och hus samt ett berg under röd lysande sol och gav till mig.
- Foten är bättre nu. Det är tack vare din sko. Den här får du som tack för lånet.
Han fick inte på sig sin egna sko på den svullna foten, och därför lånade han min gamla Reebok 45:a. Häromdagen när jag var på väg ut hittade jag skon hängande på dörrhandtaget. Svullnaden hade tydligen gått ned.
Under utflykten hade han fått information som han nu ville kontrollera.
- Är du den som har gett ut två böcker om Köping?
- Nja, inte om Köping ... Eller jo, det stämmer.
- Jag skulle vilja ha två exemplar.
- Ok, det kan vi fixa.
- Men jag kan inte betala.
- Nähä. Men ok, jag har ju fått en tavla av dig så kanske ...
**
Imorse mötte jag grannen igen. Han låste upp rollatorn och var på väg ut. Uppenbarligen har han svårt att skiljas från sitt hjälpmedel trots att foten blivit bättre.
- Hur är läget? frågade han.
- Inte så bra, jag är trött, svarade jag.
- Inatt har jag sovit i ett sträck utan att vakna, sa han. Jag känner att jag är på rätt väg.
- Ok, men du har väl vaknat nu? skojade jag och gick mot bilen.
**
Lämnade tillbaka Sean Penns nya film Into the Wild innan jag körde till jobbet. Tyckte att det var en fascinerande och gripande historia om en kille som efter att ha avslutat college med toppbetyg bryter med sin familj, skänker sina pengar till välgörande verksamhet och ger sig ut på luffen genom Amerika. Han drömmer om den rena friheten som bara kan uppnås i den vilda naturen, han anser att civilisationen är förljugen och att varje relation med en annan människa på något sätt bär spår av denna lögn. Tänker lite på Werner Herzogs dokumentär Grizzly Man. Lika naiva och besatta huvudpersoner. Båda dör i ensamhet i Alaska och bådas kamp missar målet, Timothy lyckas knappast göra en insats för att hjälpa björnarna, istället blir han uppäten av en, och Alexander upptäcker till slut att ingenting är något värt om man inte kan dela det med en annan människa.
Jag tänkte också på idrott när jag såg Into the Wild. Idrott är en naturlig del av vår kultur, speglar ett mänskligt behov av att testa gränser, en del säger att det handlar om att föra ett krig under civiliserade former. Alexander testar sina gränser på ett annat sätt, och han testar också en dröm. Kanske handlar det inte bara om civilisationskritik utan också om extrem individualism, att få en skön kick, att sätta allt på ett kort och uppleva den ultimata kicken när man lyckas förverkliga sin alldeles unika dröm.
Tidtagning på Café Saga
- Tänk dig att du varje morgon innan du går till jobbet vet att du kommer att bli osams med ett antal människor, sa han och berättade att han själv hamnat i bråk med en p-lisa en gång.
Det visade sig att tiden är utmätt för cafégäster som anländer i bil och parkerar på Västra Långgatan. Den maximala parkeringstiden är nämligen en timme. När parkeringsvakten kom fram till caféet berättade vi för henne att två gäster just flytt iväg i sina bilar. Centerpartisten Göran Eriksson från Himmeta hade sin blåa Volvo parkerad mitt framför caféet och såg ut ha läget under kontroll. Han tog sig i alla fall tid att tala med parkeringsvakten om ombyggnationen av intilliggande Östra Långgatan. Han var positiv till uppfräschningen, men tyckte att den tagit för lång tid.
- Commercekiosken och Alsindibad Livs förlorade mycket pengar när vägarbetet pågick, sa han.
Han var också kritisk till att det bara var 30 minuters parkeringstid utanför frisörerna.
- Det är drop in där och om man köar så tar det ju längre än en halvtimme att klippa sig.
- Frisörna kanske kan anpassa frisyrerna efter parkeringstiden, föreslog någon. De skulle ju kunna använda trimmer och bara raka av håret.
Göran Eriksson ansåg annars att det var bra med tidsbegränsad parkering. Tidigare hade det varit ett problem att bilar ockuperat samma plats under lång tid, menade han. Parkeringsvakten hade ingen åsikt i frågan, hon hade inte sett hur Östra Långgatan såg ut tidigare. Hon hade just börjat arbeta i Köping och verkade nöjd med sin nya arbetsplats.
- Människorna är i alla fall väldigt trevliga här.
- Och ändå har du hamnat mitt i gnällbältet, utbrast Göran Eriksson.
Plötsligt sneglade parkeringsvakten mot Volvon utanför caféet och tittade på klockan.
- Du behöver inte skriva upp den där bilen. Den är min, den har stått i 45 minuter och jag ska bara dricka upp kaffet, sen åker jag, sa Göran Eriksson.
P-lisan kände nu att hennes integritet var hotad.
- Jag skriver upp alla bilar, sa hon bestämt.
Allt tydligare såg jag framför mig att det här mötet mellan parkeringsvakten och Göran Eriksson skulle kunna bli ett bra reportage. En måttligt trafikerad gata i en småstad i semestertider. Plötsligt sprider sig paniken när parkeringsvakten syns på håll. Dialog mellan Göran Eriksson och p-lisan. Faktum är att Göran Eriksson medverkat i ett reportage som jag skrev för fem år sedan som just tog avstamp i ett spontant möte. Rubriken var Visor, svampar och EMU minns jag. Göran Eriksson hamnade i en diskussion med flera andra lokalpolitiker om valutaunionen bara några veckor före omröstningen. Han var orolig för att EMU skulle leda till ökad åtstramning i ekonomin och på sikt massarbetslöshet och drog paralleller till mellankrigstidens Tyskland där en populistisk diktator till slut fick makten. Dåvarande socialdemokratiske riksdagsledamoten Göran Magnusson skrev senare en insändare där han medvetet valde att missförstå Göran Erikssons resonemang . Han fick det till att centerpartisten liknat EMU med Nazi-Tyskland.
Göran Eriksson berättade idag för mig att han tyckte att han hade vunnit debatten på insändarsidan.
- Jag skrev ju ett svar och jag fick många positiva reaktioner från folk efteråt. Men när det gäller EMU så är det ju svårt att veta om det är rätt eller fel att stå utanför. Vi har ju inget att jämföra med.
Klyschmaskinen
"När jag ska förklara varför jag tycker att en bok är obeveklig, en annan ytlig, kan jag bara peka på tätheten av sådana ställen som framkallar kaoset i mitt huvud. Ställen där mina tankar genast drar iväg med mig dit inga ord når. Ju tätar dessa ställen förekommer, desto obevekligare är texten, ju glesare de uppträder, desto ytligare är den. Kriteriet för kvalitet i en text har för mig alltid varit detta enda: orsakar den ett stumt kaos i mitt huvud eller ej."
Tänker att jag ska försöka ta mig ut ur Klyschmaskinen under ledigheten. Den journalistiska prosan, inte minst den som ska föreställa personlig, är ofta oerhört förutsägbar. Det är som om man skulle behöva skaka om spelbordet rejält och börja om från början, gå in i det från ett helt annat håll, men jag vet inte från vilket.
Så här skriver Kajsa Ekis Ekman i en recension av tidskriften Filter i DN idag:
"En tidning som låter historieberättandet ta sin tid behövs verkligen, märker man när man läst klart. Samtidigt illustrerar Filter problemet med det långa reportaget idag. Ska reportage vara långa för att de har mycket att säga, eller för att långt alltid är bra? Ofta är det i grunden samma korta reportageidé som fylls ut i det oändliga med situationsbilder, som att någon tar en klunk av kaffet eller att det flyter en schampoflaska i sjön. Det har verkligen gått inflation i att peppra reportage med ovidkommande detaljer för att skapa en närvarokänsla, men jag är trött på att höra att den intervjuade "tar ett bett i ciabattan" eller kommer inrusande en halvtimme försent. Utmaningen för reportaget borde vara att kunna skippa sådant och ändå skriva långt och fängslande.
Om Filter vill bli en reportagetidning man minns borde de förnya genren. Inte nöja sig med att teckna en bild av samtiden, utan gå längre: Vad ska bilden vara till för? Vilka problem vill vi visa på och - hur skulle de kunna lösas?"
En del av Klyschmaskinen tror jag kan ha med energin att göra. Vilken sorts energi går man in i det hela med? Har man överhuvudtaget någon energi? Om man är trött fet tjänsteman kanske det är svårt att bryta sig ur konventionerna. Det kanske inte ens är önskvärt. Man kanske snitsar till någon formulering för att visa att man fortfarande kan, dribblar på mittplan när det redan står klart att man har förlorat, gör en alibilöpning, men frågan är om man är beredd att ta några verkliga risker.
Frukost med Birgitta Holm
Lyssnar på radio och äter frukost, hör litteraturprofessor Birgitta Holm säga att Emils hyss saknar revolutionär potential, Astrid Lindgrens fantasianvändning är till skillnad från Maria Gripe och Tove Jansson eskapistisk och konserverande, att Frankfurtskolan byter ut ordet masskultur mot kulturindustri eftersom det rör sig om en genomkalkylerad kulturproduktion uppifrån där massan är själva objektet för industrin, att Clark Kents identitet är en större och mäktigare hemlighet än Stålmannen, om vi avslöjar Clark Kent så kommer vi åt hela kulturindustrin, att Sara Lidman är en underskattad författare, hennes språk är en legering av den allra mest modernistiska prosan och lokal norrländsk dialekt, eller var det Per Runesson som sa det?
Och Johannisdalskogen ligger inte i Kumla
Jag har slutat att jogga på Ullvileden, jag joggar i Johannisdalskogen nu, jag fick ont i knäna av asfalten, springer kortaste slingan, å andra sidan cyklar jag dit, när jag cyklat över ån och kommer ut på Ringvägen då brukar jag tänka på en diskussion som jag hade med min bror på midsommarafton om vardagsmotion och när jag skriver det så tänker jag på en vän som påpekade i förra veckan att jag tjatat i tio års tid om en tjej på student-tv i Lund som ville göra en jingel med en tv som bärs ner i vattnet, vännen var trött på att höra det där, han tyckte inte heller att idén var särskilt intressant, jag tänker själv väldigt sällan på den där tjejen och idén med tv:n, den betyder väldigt lite för mig och jag kan inte fatta varför den dyker upp varje gång vi träffas, däremot har jag lättare att förstå varför jag tänker på vardagsmotion när jag cyklar, men varför just på Ringvägen? Senast jag tänkte på den där tjejen på student-tv förresten var när Lars Pålsson Syll skrev i DN under rubriken "Vargarnas frihet leder till fårens död", för just den här tjejen hade haft ett förtroligt samtal med just den här nationalekonomen och ekonomi-historikern, de hade suttit och fikat bredvid varandra på Ariman och plötsligt börjat prata ... Sen mindes jag vissa uttryck som Lars Pålsson Syll använde under föreläsningarna, ett var "slö, slapp, lat och likgiltig", jag minns inte riktigt i vilket sammanhang. När han kritiserade ekonomerna för att de sysslat för mycket med teori och för lite med empiri använde han ordet elfenbenstorn. Slavhandeln kommenterade han så här: "Det var naturligtvis ett gigantiskt svineri". Han tränade ofta på Gerdahallen i Lund, han lirade i en annan liga än jag, körde med lösa vikter och handskar. Jag pratade faktiskt med honom i bastun på Gerdahallen en gång, det var inför ett prov i företagsteori, det måste ha varit våren 1998. I DN-artikeln påpekade Lars Pålsson Syll ett problem med Naomi Klein som jag själv faktiskt tänkte på när jag läste No Logo för några år sedan.
"Kleins bok (Chockdoktrinen) är inte invändningsfri. Precis som de samtida radikala kollegerna Noam Chomsky och Mike Davis har Klein en naiv övertro på att oändligt staplande av fakta på fakta i sig utgör ett argument. Visst kan fakta sparka. Men risken är också att läsaren storknar och inte ser skogen för bara trän. För att binda ihop och visa på kausala samband krävs mer av analytiskt skarpsinne och en genuin vilja att tränga in under skeendenas yta, snarare än den sorts impressionistiskt faktamåleri som dessa samhällskritiker ägnar sig åt. Seriös samhällskritik kan inte nöja sig med en "platt" verklighetssyn där målet är att korrelera olika händelser och skeenden. Den måste borra djupare och blottlägga och förklara de underliggande strukturer och krafter som framkallar dessa fakta."
**
När släkten samlas på födelsedagskalas och ska börja fika säger pappa ofta ordet "negerboll" i en eller annan formulering. Han säger aldrig ordet annars vad jag vet, jag tror det är betingat, reflexmässigt, det spelar ingen roll om det för tillfället serveras dylika bakverk eller inte, han väljer omedvetet att sätta igång ett välkänt rollspel där replikerna är givna på förhand. "Nämen, negerboll kan man inte säga", "Varför inte?" osv.
**
På förmiddagen hälsade jag på hemma hos mormors syster Ruth i Kumla. Hon bjöd på fika och jag frågade henne hur mormor Svea var som ung. Ruth sa att hon var glad och gillade att vara ute och dansa. Jag har alltid tyckt att mormor varit dyster och plötsligt insåg jag att skillnaden mellan Ruth och Svea låg i antalet barn. Svea fick sju, Ruth fick två.
- Det var ju för många barn, sa Ruth. När hon blev med barn sista gången så var hon väldigt ledsen och frågade mig vad hon skulle göra.
Ruth berättade att hon fyller 90 i november och att hon och yngre systern Gertrud är de enda av sex syskon som är i livet. Gertrud gillar att läsa böcker och har jobbat på Kumlas bibliotek och i receptionen på Örebro-Kuriren. Jag kan inte påminna mig att jag träffat Gertrud någon gång. Det var alltid bara prat om systrarna Ruth och Tora, och en del sa att det tog knäcken på Svea när hon fick höra att Tora hade dött.
Ruth och jag bestämde att vi skulle ses snart igen, kanske någon vardagskväll. Fördomen om att gamla går och lägger sig tidigt kom på skam.
- Jag går och lägger mig halv elva. Jag brukar höra nionyheterna och sen brukar jag gå runt och pyssla ett tag.
Mormor dog på julafton 2005, 93 år gammal. På begravningen läste jag upp den här texten:
Mormor sover
Rondellens gatukök vid järnvägsstationen i Kumla. Fönstren pryds av julgardiner och adventsljusstakar. Matgästerna utstrålar ångest.
- Var det bra drag igår? Vart du full? Vilka mer var det som var där? frågar en kille med "Jackass"-keps sin kompis medan de väntar på varsin hamburgare.
Går över gatan till huset där mormor bor. Tar hissen till tredje våningen och ringer på. Det dröjer ett tag. Sedan öppnar morbror Kjell dörren. Kjell tror att jag är min äldre bror. Vi reder ut saken i tamburen. I en sovalkov ligger mormor och slumrar. Kjell serverar kaffe och kakor och går sedan ut på balkongen och röker. Han ser orolig ut.
- Jag ska lämna dig här med dina tankar nu, säger Kjell när han kommer in igen.
Det blir alldeles tyst i lägenheten. Förutom mormors lätta snarkningar. Jag bestämmer mig för att gå till Kvarngården och besöka mormors syster Ruth. I trappan möter jag en kvinna som jobbar i huset.
- Ursäkta får jag ställa en fråga. Hur är det med Svea Karlsson?
- Jag vet inte. Jag jobbar på gruppboendet. Det är hemtjänsten som har hand om Svea.
Jag irrar runt inne på Kvarngården ett tag innan jag hittar till Ruths dörr. Ruth förstår att jag kommer från Svea.
- Jag och Inga-May var där i fredags. Jag vet inte om hon kände igen mig. Men sen när hon fick se min dotter då sa hon "jaså, är det Inga-May". Jag trodde inte att hon var så dålig. Jag blev ledsen och hade svårt att somna när jag kom hem. Men jag var ändå glad att jag tog mig dit, säger Ruth.
Sedan dukar hon fram bullar, kakor och brygger kaffe och tänder fyra ljus. Medan vi fikar ber jag Ruth berätta om gamla tider och om sin syster Svea. Ruth har inte så mycket att säga, annat än att hon alltid kommit väl överens med Svea.
- Hon berättade aldrig så mycket om sig själv. Hon sa aldrig mer än vad som behövdes, säger Ruth.
När deras barn blivit vuxna började Svea och Ruth åka på årliga bussresor tillsammans.
- Vi åkte med Reso, hette det på den tiden, jag tror inte det finns längre. Vi var på Åland, Gotland, Bornholm och i Dalarna tillsammans. Sveas man Ingemar ville aldrig följa med. Han kallade våra resor för "matresor".
Strax före tre går jag tillbaka till Sveas lägenhet. Jag blir stående utanför hennes dörr och tvekar om jag ska gå in eller inte. Plötsligt dyker moster Solveig och hennes man upp i trappan. De har varit inne hos Svea tidigare under dagen. Inte heller de har fått någon kontakt med henne. Vi utbyter artighetsfraser och tar farväl med ett "god jul".
På väg ner i hissen tänker jag på att jag aldrig riktigt lärt känna mormor. Ändå är det troligen hennes haka och hennes mun jag ser i spegeln framför mig. Och vem vet vad jag mer går och bär på som kommer från mormor.
Livet är inte det värsta man har
Ringde L idag. Hon tipsade som vanligt om saker att skriva om och hon sa uppmuntrande:
- Vi vill inte att du ska flytta. Vi vill att du ska fortsätta jobba här.
Hon frågade om jag ville följa med till Syrien. Hon ville visa mig runt i landet, sa hon.
- Våra släktingar har ett hus där. Men flygresan är väldigt dyr, 8000 kronor per person. Vi vet inte när vi har råd att resa nästa gång.
L har arbetat som jurist i Syrien men hennes utbildning är inget värd i Sverige . Hon talar bra svenska och nu har hon äntligen lyckats få sommarjobb på ett äldreboende. Hennes man är högskoleingenjör och sommarjobbar på Volvo. L siktar på att bli socionom, hon säger att hon vill hjälpa människor, men hon har inte hunnit läsa in Komvux än.
- Jag har inte klarat Matte A. Jag har fem apor hemma. Det är svårt att koncentrera sig, sa hon och skrattade.
Här på soffan i min lägenhet ligger en tavla som L och hennes familj gjort till mig. Den är tredimensionell med ett träd på påklistrat på en spegel och målad himmel och hav. Tänker att jag borde sätta upp tavlan på väggen, men hittar ingen plats och dessutom bor jag ju bara här tillfälligt ...
På eftermiddagen satt L och jag ute och pratade i solen tillsammans med några personer som L tyckte att jag skulle skriva om. Innan vi skildes överlämnade hon en påse med mat. Det var vindolmar, yoghurt och auberginer som var fyllda med någon slags röra. L fick också en present, min nya bok. Innehållet verkade intressera henne, hon bläddrade och log förtjust.
Häromdagen gick allt på autopilot och jag bloggade om att det var dags för småstadsborgaren att bryta upp. Idag sprutade plötsligt idéerna utan att jag flyttat mig en meter, jag bokade typ tio jobb och skissade på tre-fyra idéer och var ute och rekade på en av grejerna. Allt avslutades med syriansk middag på golvet på Kolsvagatan.
Livet är trots allt inte det värsta man har ...
